Mediakarusellen som snurrade åt fel håll

Det sägs att vi människor föder det som skrivs i media men samtidigt att media styr det som föds i människor. Ifall något av det här nu är sant är det ute med oss för länge sedan.

För under morgonrutinen när ögonen spricker av skärmljuset i mörkret är det som en atombomb i magen. Jag vill inte läsa om hur Zlatan har skitit på sig när han tränade. Eller om Robin Söderlings ljumskmuskel. Så jag scrollar ner från toppnyheterna och it goes on. Idol-kenneth har halsfluss. Någon har skrivit en krönika om någonting på newsmill. En jävla undersökning har gjorts om vilka varumärken vi svennebananer litar mest på.

Fuck. Jag sliter mitt hår. Skiter på mig av aggression, skär av min ljumskmuskel och lovar att aldrig ha en kompis vid namn kenneth någon jävlaste gång. Och jag litar inte på någon. Absolut inte på varumärken.

Istället hör jag i radion vad som händer utanför dessa snäva verklighetsuppfattningar. För när man läser svenska tidningars nätversioner tror man att inget händer utanför sveriges gränser.

Och det gör det ju inte heller.
När man har huvudet uppkört i sin egen röv...

skita sig i ansiktet på skype

Visst tekniken blir bättre. Jag fattar. Men när jag använder skype finns det inget värre än att inse att jag har blivit beroende av skiten. tekniken altså.

för som i kenya när man sitter i någon gudsförgäten liten by där internet är lika snabbt som en demolerad svart taxi i helvetet undrar jag varför jag sitter där. med ett eko och en fördröjning på 20 sekunder blir konversationen minst sagt haltande. och sen att det är så varmt att jag smälter i mina egna kalsonger gör fan inte saken bättre. och där på andra sidan, baby som är ledsen och min ord kommer lika tajmade som uppercut på någon som redan brutit näsan.

eller som nu. jag sitter i köket i oslo i lägenheten med pundaren, esten och 19 åringen. två av de tre är så pårökta i detta nu att de inte vet vem som är vem. i dimman lyckas jag koppla upp mig på grannens nätverk och ringer hem till mor. nu är grannens jävla nätverk lite för långt bort för att tekniken ska göra sig gällande som underbar. så jag hör min mor perfekt. men hon säger hela tiden att hon inte hör mig.

- jonny, jag hör dig inte, du måste tala högre.

så när jag upprepat samma mening tio gånger och den sista gången med en ljudnivå som förmodligen hade räckt hela vägen över gränsen och till göteborg där morsan bor, då orkar jag inte mer.

och i bara farten raderar jag mig även i ilska på ett av de andra meningslösa idiotmänniskornas kelgris, opium och dildo.

facebook.
up yours...

Regn

Det är kväll nu. Och oslo är som ett urdränkt dasspapper som något lagt under kranen utan att stänga av den. Det fullkomligt vräker ner så att alla rika kärringar inte hinder in under taken med sina minkpälsar.

Sirenerna tjuter som vanligt och tv-apparater lyser upp i vintermörkret som inte är vinter för det kommer inte snö utan allt smälter ihop så att nivåer på vatten stiger. Skapar människor på jakt efter land. Inte på grund av girighet utan på grund av att de vill leva vidare och se sina barn växa upp.

Och till råga på allt har någon pyntat upp en äcklig jultomte på affären vid andra sidan gatan.

Jag önskar mig orup i julklapp.
Han skulle kunna sjunga regn hos mig.

de bortskämda...

jag står i väntans tider på bussen. det är kallt och nästan fridfullt. men så dyker de upp de små asen. ungar från oslos alla fashionabla kvarter. de springer med sina henry-loyd jackor som om de skulle segla jorden runt när de bara är på väg till en rutten engelska redovisningen där de ändå kommer att svara fel på frågorna. och killarna med hårsvall som får mig att tänka på hollmenkollen. med den karakteristiska vågen i luggen som är första varningstecknet på att du har en idiot framför dig. jag vill sticka en skida i ögat på dessa små glin.

för när bussen kommer har de tagit alla sittplatser. jag vet inte hur de gör. kanske är deras gucciloafers utrustade med knappar som gör att du transformerar dig till andra platser. eller deras prada väskor gör dom osynliga. what the fuck ever så står jag i alla fall i mitt gången. i en timma. och blir åksjuk och funderar på att spy i sms-brudens hår som skriver ett ett sms samtidigt som hon i den andra handen har en mp3spelare och byter låt. norsk pop. fucking loser. men jag spyr inte utan undrar hela vägen varför dessa rika diplomatsbarn inte kan få egna chaufförer så att vi andra fattiglappar kan åka buss ifred.

men självklart får jag inget svar.
utan bara tankar om att hijacka bussen.

tills vi dör.
tur utan retur.

Remabutiken...

i världen beger det sig som sådant. att de sämsta stället att bo på är i förorter till förorter. för i de orterna som ligger lite längre bort än förorterna ligger alla industrier. och att bo med ett lager med spadar som granne på ena sidan och en firma som tillverkar toaletter på andra är lika lyckligt som en svartvit film i färg. vilket gör att de som bor i dessa förortsförortrer är de som misslyckats att hitta en plats på annat håll..

som i området där jag jobbar...

människorna går där med krökta ryggar. de ser ut som statister i en film om misslyckad mångfald. bredvid de fyrkantiga industrilokalerna ligger ett och annat hyreshus där matte duschar i toaletten och husse rastar sig själv med en promenad i atomkrig och dammpartiklar.

och den obligatoriska affären finns där.
norges svar på ta mig i röven: rema 1000

halvtrasiga kassörer som inte fattar att en nia är upp och ner vänd sexa och följaktligen slår fel på alla jävla inslag så att köerna ringlar sig som en lång binnikemask. och i den står vi. skiten av överflödet som bara hamnade här i denna stinkande förort. vi handlar inför helgen. en kycklingklubba som vi kan kasta på grannen om vi inte får för oss att äta den. eller som kvinnan framför mig. 12 nät med rödlök, fruktansvärda mängder tuggummin och stearinljus nog för att lysa upp hela jävla norge. och följaktligen slår den söndersminkande kassörskan in fel priser eftersom allt slutar, börjar eller innehåller siffrorna nio eller sex. och den tuggumituggande gurun i sin falska pälskappa försöker idogt betala med sitt visa kort. men hon har glömt koden kommer hon på efter evigheters tänkande om vad det är som inte stämmer. och det blir livlig debatt. eller ja, så livlig som två människor överkörda av livet nu orkar diskutera saker och ting. det är rema. där lastbilschaufförer är så fula att det ser ut som lastbilen körde dom än tvärtom. där de lämnar sina varor som har passerat bästföre datum med 3000 år och tomaterna är mosade och bildar en röd skridskobana tillsammans med glassar som smällt. och i gångarna står överblivna pensionärer utan armar med rollatorer utan batterier. och finniga tonåringar gömmer sig för allt och alla i sina enorma dunjackor, och alla där i mellan som är för gamla för att var unga för unga föra tt vara gamla eller bara helt efterblivna, de handlar konserverad majs som smakar avföring, avföring som smakar korv stroganoff i ekonomiförpackning och lax från norges vatten packeterad i kina och fraktad tillbaka i den sönderisade frysdisken . de, kunderna orkar inte ens le. de orkar fan inte ens hålla upp huvudet. och allt detta i en inramning av skandinavisk white-trash.

eller fan jag ändrar mig. white-trash kan åtminstone flytta sig till en bättre del av mänskligheten med sina mobila campingvagnar. men människorna i husen mellan de fyrkantiga industrilokalerna. de är fast i denna delen av världen.

och det värsta är.

att det finns fan ingen annan jävla värld.